Då lämnade vi Muros efter 16 dagar. Kändes skönt att vara på väg igen, nu är det redan ju september. Vi kikade lite snabbt och insåg att vi har ca 800 NM kvar till vår planerade vinterhamn Almeria. Det är ju en bit.

Vi har hört att längs denna kuststräcka måste vi nu välja att navigera kors och tvärs mellan fiskebåtar och fiskenät om vi seglar nära land – eller mera vind och eventuellt tuffare segling om vi seglar längre ut från land. Det är ju som bekant alltid väder och vind som bestämmer – och längs denna kust är det främst atlantdyningarna vi måste ta hänsyn till. Bäst att ta en bit i taget : -) Men om ni frågar mig så slipper jag gärna eventuella höststormar.

Nå – vi längtade efter att få ligga för ankar och hittade en fin vik – Corrubedo eller Punta de Pedrexelos. Det blev inget bad då det var lite kallt i vattnet – tyckte vi. Knasigt egentligen – hemma hade vi nog hoppat i när det är 17-18 grader. Eller?

Illa de Ons

Nästa stopp blev Illa de Ons – en av öarna i den nationalpark som vi hört så mycket om. Parque Nacional de las Islas Atlánticas de Galicia. Man måste söka tillstånd för att få vara där – och det fixade en gullig tjej på hamnkontoret i A Coruna.

Här däremot blev det bad. Kontrasten mellan den varma luften (över 30 grader) och det kalla vattnet var minst sagt uppfiskande. Här var vattnet dessutom lite kallare än i förra viken.

Vi sjösatte dingen och tog oss till land. Men det blev bara en kort promenad. Magnus ”man-cold” och värmen förklarar den saken. Nå – vi var inte så imponerade av denna ö. Men den är säkert fantastisk om man tar sig runt ön – det måste ju vara så – De har upp till 1800 besökare om dagen!

På kvällen grillade vi ombord och efter middagen kunde vi njuta av en fantastisk stjärnhimmel – fyren som svepte sitt starka ljus i natten och ljudet av syrsorna i land. Detta gick varken att filma eller fotografera – även om jag gjorde några tappra försök. Det här var verkligen ett sådant där underbart moment. Att bara ligga där och gunga i vågorna! Wow!

Visste ni förresten att det finns simmande krabbor – dessa gick inte heller att filma eller fotografera – trots flera försök. Om ni visste hur stressigt det kan vara att länge-segla. Puh!

Combarro

Nästa dag gick färden till Combarro – som ligger längst in i en fjord (Ria). När vi kom fram och hade ankrat tog vi dingen för att snabbt få i oss en väldigt sen lunch. Klockan var redan halv 4. Ibland blir det helt knasigt med måltiderna. När blodsockret tar slut arbetar vi fokuserat och snabbt – sida vid sida – UTAN att prata med varandra. Ni fattar!

Väl iland valde snabbt ett ställe att äta på – och medan vi väntade på maten kikade vi oss omkring och undrade vad det var som var så HIMLA GULLIGT med den här staden. Tur att vi sedan ändå gick en promenad – för även om det var många souvenirbutiker och massor av turistanpassade matställen så var det supergulligt. Vi noterade också att alla butiker sålde häxor i olika storlekar.

I Combarro ska det finnas 30 hórreos (stolphus). Men jag skulle säga att det fanns många fler. Dessa har vi sett tidigare – och nu fick vi lära oss att de användes som förråd och sov loft. De står på styltor för att förhindra råttor och andra djur att klättra upp.

På kvällen åt vi gott på ett av dessa turistställen – och fick väldigt fin service. Och de fina stolphusen – gränderna var vackert belysta. Alla små torgen hade speciella krucifix och de lär ha funnits där för att förhindra häxornas ondskefulla möten. När vi kom tillbaka till båten på kvällen kunde vi se mystiska spår ombord. Kan de ha varit en av dessa häxor?

Nu tror ni mig kanske inte – men vi såg stora – jättefina delfiner både när vi seglade in mot Combarro och nästa dag när vi seglade därifrån. Inte heller dessa lyckades vi få på bild. Det var som en lite flock – med en unge. De var större än de vi sett tidigare och brydde sig inte alls om oss.

Illa Cíes

Vi har förstått att man inte får missa denna ö – Illa Cíes. Ön har inte mindre än 9 stränder – varav Rodas Beach är den mest kända. Vi ankrade upp precis utanför denna. Illa Cíes är egentligen en ö-grupp bestående av tre öar. Man kan gå mellan två av dessa via Roda Beach och även en liten stenbro.

Här kunde vi se två svenska båtar till – en engelsk flaggad och en dansk. Vi tog dingen till land – och den kritvita stranden var överraskande jobbigt att gå på. Som att pulsa i snön. Vi hade dimma – eller egentligen inte dimma – istället vääääldigt låga moln. Först tänkte jag att det var ju otur – med vädret. Men sedan ångrade jag mig – det gav bara en superfräck extra dimension till det hela.

Vi satte kurs upp mot fyren – en stegring på bara 175 meter. Och ändå kom vi ovan molnen (!) Vi gick genom en väldoftande skog som fick oss att tänka på regnskogar. Ljudet av fåglarna – dofterna av pinje och något annat – och molnen som skapade mystik. Tänk dimhöljda bergen – man bara väntade sig att det skulle kunna dyka upp en gorilla bakom nästa krök. Och nere vid stranden denna skog av bambu. Nej – det går liksom inte att beskriva.

Här finns en camping – där man till och med kan hyra ett tält. Det finns kajaker – fin dykning – rikt djur- och växtliv. Och det går färjor hit. Väl värt ett besök alltså.

På väg ner från öns fyrtopp träffade vi svenska Madelene och Jonas som seglat med sin Elise från Tyresö. De ska segla läänge – fyra år minst. Vi tyckte att vi hade mycket mer att prata om – så vi bjöd över dem till oss för en drink.

De kom roendes till oss efter middagen med pannlampa och allt på äkta långseglarvis – och vi fick en extratrevlig kväll. Väldigt skoj att höra deras historia. När de sedan skulle ro tillbaka hem kunde vi inte längre se deras båt för den tjocka dimman. Blev därför extra glad när det kom ett meddelande på Instagram senare att de hittat fram ordentligt. Gott så!

Tiina vid tangenterna