3-4 juni 2019 Stintino och Castellsardo

Bwånndjårnå!

Tänk att vi har seglat ända till Italien. Jag kan nästan inte fatta det. Och jag ääälskar Italien. Resan från Menorca och hit tog ca 36 timmar och efter att vi droppat ankaret och fått allt det där i ordning så tog vi ett glas bubbel på fördäck. Vi hade ankrat alldeles intill en fågelö som väsnades jättemycket. Men vad gör väl det… vi är ju i Italien! Precis lagom till solnedgången.

Första viken hette Passaggio La Pelosa och var som en grön bassäng. Det ligger alldeles intill Stintino. Nästa natt hade vi en ankarvik med lite grumligt vatten och stenbotten istället. Not Swimable! stod det när vi läste i Navily. Men vi tyckte att det var bra. Nu kunde vi ta dingen in till land och promenera runt i Castellsardo, som är en av Sardiniens highlights. Uppe från berget kunde vi ta en fin bild på Sofia i viken. På väg tillbaka till båten såg vi en orm – och jag hade verkligen ingen aning om att jag var så rädd för ormar.

Det finns en marina i Castellsardo också, så dit tog vi oss dagen därpå. Vi hade båda fått för oss att det skulle kanske bli krångligt nu med skeppspapper och annat, nytt land, nytt språk och ny byråkrati. Men oj – här var det no problema. Värre är det med soporna. Det ska vara sorterat, och det ska slängas mellan vissa klockslag, annars får man ställa det utanför.

Det är en liten bit att gå från marinan till den gamla fina staden Castellsardo, men vad gör väl det. Vi är ju i Italien : -) Bästa ögonblicket var kanske när jag skulle gå in i denna butiken och den gamla damen som satt och knöt korgar utanför fick syn på min väska som jag köpte i Portugal. Hon strök sin hand om och om igen och sa Bellisimo!! och en massa underbara italienska ord som jag inte förstod. Men hon tyckte helt klart om min väska.

I hamnen fanns en otroligt välsorterad matbutik. Det var lite otippat faktiskt, eftersom det kändes som att marinan låg lite utanför allting. Nu är det ju Magnus som står för merparten av all matlagning ombord. Jag svär på att jag såg ännu ett hoppsasteg när vi kom in i denna butiken. Vid tomathyllan stod han länge och rätt som det var vände han sig till mig och sa – de har till och med Mutti, med ett brett leende. Man måste ju bara älska en sådan man.

Tiina vid tangenterna