Atea – Calpe, 28 april – 1 maj 2019

Thoréns kom och hälsade på… Ja inte hela familjen – men i alla fall. Tillsammans med Ola, Petra och Elis fick vi en riktigt härlig mix av lugn och ro och aktiviteter som utmanar på olika sätt : -) Första kvällen blev det en välkomstdrink ombord och som alltid när man umgås med familjen Ola & Petra – det goda samtalet : -) Underbart att ses igen.

På morgonen blev det Yoga på kajen. Underbart! Efter frukost var det dags att ge sig ut på havet. Vi hade hört att det skulle finnas goda chanser till delfinbesök, men vi hade lite otur på just den punkten.

Utmaningar ja – en utmaning kan ju vara Medelhavets dyningar, om man har en tendens till sjösjuka. Men det fixar man genom att 1) vara den som alltid styr 2) befinna sig mest i sittbrunnen 3) regelbundet ta 5 svartpepparkorn som sväljs ner med en hutt ingefära-honung och citron.

Vi styrde mot bojarna vi hängt på tidigare i veckan – i viken Racó Del Pallarès.

En annan utmaning är att hålla koll på blodsockret när man är ute på vandring. Vi gjorde en liten expedition och vandrade upp till fyren Faro de l’Albir. Jag tror att vi missade lite på den punkten. Man glömmer lätt att allting tar så mycket längre tid än man tänker sig, när man ska förflytta sig med båt, hoppa i dingen, vandra upp för ett berg. Plötsligt är det längesedan man åt frukost. Men efter ett fikastopp fick vi ordning på allihop igen.

Det är 112 höjdmeter upp till fyren. På vägen dit vandrade vi förbi resterna av Mina Rosa, som är en gammal gruva där man bröt Ockra. Väl uppe är det en fantastisk utsikt och vi fick även se den här lilla fågeln. Någon som vet vilken det är?

När vi kommit ner till båten igen efter vår utflykt hoppade Elis – som var modigast av oss alla – i och badade. Flera gånger.

Under kvällen ökade dyningarna i storlek och framförallt hade de ändrat riktning. Man vill inte att dyningarna ska rulla in från sidan. Ola och Magnus rodde över till ytterligare en boj med en lina. Nu hade vi en boj i fören och en i aktern. Det blev det klart bättre.

Trots det så blev det en ganska rullig natt. Så vi var uppe tidigt – och tog beslutet att gå över till Calpe. Här går det fint att ankra utanför hamnen. Dessutom fick vi bra skydd från dyningarna här.

Det bästa med att vara uppe så tidigt är att man får uppleva Blue Hour – bästa tid för fotografering. Denna morgon med en perfekt liten månskära. Denna går såklart inte att fotografera från en båt som gungar 🙂

Efter Blue Hour kommer Golden Hour – ännu en höjdpunkt för den som gillar att fotografera. Och alla andra också. Fin soluppgång och – ja det är mysigt att segla iväg tidigt på morgonen.

Ifach som den berömda klippan heter reser sig 332 meter över havet – vackert i soluppgången. Jag läste någonstans att den användes som en utsiktspunkt redan av de gamla romarna. Hm! Jag måste erkänna att jag kände en viss tveksamhet inför dagens utmaning –  ”nu klipper vi klippan”.

Jag var lite inne på att stanna ombord och ”vakta båten”, att lämna båten för ankar någon längre stund känns också som en utmaning ibland.  Men jag valde att gå med och bestiga det där (för mig) jättehöga berget. Så här i efterhand är jag väldigt glad det.

Klippan som ibland kallas för Calpe klippan – eller Costa Blancas sockertopp ligger i naturreservatet Parque Natural de Penyal D’Ifach. Klättringen är en utmaning, även om både gamla och unga, små barn och även hundar tog sig till toppen. Vandringsleden har både en stenlagd gång och rejäla räcken i början.

Dessa räcken försvinner och ersätts av kedjor som sitter fast i berget på de svåraste partierna. Även gångarna försvinner och ersätts med stigar – och ibland inte ens det. Ola, Petra och Elis som är vana att klättra i berg kände inga tveksamheter. För dem var det en go dag på berget. Jag tyckte också att det var fantastiskt och kände mig överrasskande stark. Men marken var ojämn och på toppen var det smalt och mycket folk. Där var jag inte helt oberörd.

Fåglarna uppe på toppen – Trutar mest – hade nykläckta ungar men var ändå väldigt coola med att vi kom förbi ganska nära. Däremot såg vi att de attackerade hundarna vilket borde varit et obehaglig överraskning för hundägarna. Uppe på toppen träffade vi en katt som fåglarna inte tycktes bry sig om.

På tal om utmaningar så kan det vara en utmaning att få till den där posen – The Bolt.

Efter bergsklättring och god lunch fick vi en riktigt god segling över till Altea igen. Det är helt fantastiskt vad mycket vi hann uppleva på den korta tiden de var här. Yoga – segling – flera bad – bestiga två berg – grilla ombord – spela spel…

Sista kvällen låg vi i hamn i Altea Marina och på kvällen gick vi upp till de gulliga kvarteren vid den fina kyrkan med blått tak. Vi fick en fantastisk middag – kanske det godaste vi ätit hittills – på restaurang D´Els Artistes. Det såg ut som en turistfälla – med sina flaggor – men utmärkt service och jättegott!!! Tack Ola, Petra och Elis för att ni kom och gjorde vår Valborg så jättebäst!

Tiina vid tangenterna