Nu har Karlsson mönstrat av så nu måste vi klara oss själva. Vi ska ta oss till Inverness. En strecka på 75 distans. Vi har kollat in strömmar och räknat ut när vi måste nå fram till Inverness eftersom det ska vara slack när man går in där. Därför är avgångstiden satt till kl 10:00.

Precis innan vi är klara för avfärd kommer en stor fiskebåt och och blockerar vår väg. Det blåser ganska bra så deras tilläggning blir något besvärlig. De mejjar nästan ner en mindre fiskbåt i processen.

Jag minns hur stora vågorna var när vi kom – och känner mig därför något orolig. Magnus är nog mer orolig för att vi missar vår avångstid. För att minska på min oro går han och frågar några fiskare om vågorna kan vara farliga för en båt som vår.

De skrattar lite och säger att nej – men obekvämt blir det.

Problemet med fiskebåten som blockerat vår väg är att man ju inte har en aning om hur länge den blir där. Vi är därför helt startklara – så när den ger sig av kastar vi genast loss – vi har bara förlorat 30 minuter.

Det var ännu läskigare att ge sig av och det blev bråttom med att ta in tampar och fendrar före vi kommer ut i de stora vågorna. Magnus ber mig stå i fören och kika runt hörnet så att jag kan varna om vi får möte i den smala hamnbassängs-labyrinten.

Då hör vi en missnöjd hamnkapten upp oss på VHF:en och i samma ögonblick förstår vi att vi har missat en viktig detalj. Vi skulle frågat om det går fint att lämna hamnen. Självklart! – det kan ju hända olyckor i labyrinten.

Samtidigt som denna keltiska utskällning pågår och Magnus ber Port Control om ursäkt – vi ska aldrig göra om detta misstag –  det är första gången vi är i Skottland osv börjar vågorna att ta höjd. Jag springer runt och snabbar mig med fendrar och tampar – då dyker två jättestora sälar upp.

Jag pekar åt alla håll – och ropar till Magnus. Kolla – en säl. Helt exalterad – Men kolla!  Magnus – Jag har aldrig sett så stora!!!

Sedan går vi ut i vågorna och då ropar jag igen – Iiii – Så stora… Men kolla Magnus – så stora vågor!!!!

Men det går fint – Magnus har förstås inte kollat sälar – eller lyssnat till mig. Vi sätter storen och när vi faller av istället för att gå mot vågora så lungar allting ner sig. Och jag tänker att det är så här man övar sig på att vara modig 🙂

Resan mot Inverness går fint – synd att det regnar bara. Men vi är glada att vi gick idag. Det blir värre för Aliara och Skuggfaxe som kommer att få mycket mera vind – rätt i näsan.

På VHF:en ropar en liten Snipa på oss och undrar om vi kan boxera honom – eftersom han fått problem med motorn. Vi säger faktiskt nej – eftersom det dels skulle göra att vi missar slack i Inverness och för att vi inte kan gå in i den hamnen eftersom vi sticker för djupt. Dessutom var det helt lungt vatten och massor av andra båtar.

Men för säkerhet skull kollade vi med Aberdeen Coastguard – om de ändå tyckte att vi skulle göra något. De tyckte att vi skulle fortsätta – vilket kändes bra. Vi vill gärna vara hjälpsamma på sjön.

Vi ser en flasknos delfin – och när vi kommer fram till Inverness står Karlsson med sin cykel och tar emot oss. Gott att se honom. Gott att vara framme.