Loading Likes...


Så gott det är att svaja – tycker vi – särskilt när man får göra det i en heelt fantastisk ankarvik. Vi kunde inte sluta utropa ”helt fantastiskt ” och ”Men åååh – så vackert” och liknande. Så ja – där var vi med lätt tappade hakor i La Grande Gréve som viken heter. Mitt emellan stora och lilla Sark. Eller Sercq [sɛʁ], som det heter på franska. Här trivdes vi bra så vi bestämde att vi måste stanna i två nätter.

Är extra glad att vi köpte exakt likadana våtskor. Ja – kanske inte för att de är just likadana – utan mer för att det var perfekt att ha dessa när vi nu skulle ro till land. Det är kallt i vattnet – så även om jag just köpt mig en ny våtdräkt valde jag att nöja mig med att vada runt i det klara vattnet. Och jag älskar verkligen att gå i den varma sanden och leta efter fina stenar.


På just denna stranden kunde vi också hitta massor av såna här… Och eftersom jag inte vet vad det är – så är jag extra glad (igen) för att jag har en kunnig och klok svåger som jag kan fråga – Det här är hans svar…

Det ett skal från en bläckfisk, förmodligen en Sepia-art. Bläckfiskar är ju som du vet blötdjur men har slutat att ha skalet utanpå men har bäddat in en bit i kroppen. Sepior är 10-armade och vissa arter går i stora stim. Ganska vanliga även på Västkusten. Skalen säljs i zooaffärer som kalktillskott åt papegojor.


Vi hade ju bestämt oss för att klättra för de ojämna trappstegen – upp 100 meter över havet för att gå en promenad på denna fina ö. Här finns 660 innevånare – inga bilar och vi har hört att det ska vara jättefint. De har till och med en Aveny – med några caféer och restauranger.

Men vi är inte så vana vid det här med tidvatten. Vi provade att bära lilla Ida (som dingen heter : -) men det gick ju inte alls. Jag försöker låta bli att tänka på att det kan ha att göra med mina korta armar.

Kan säga att med facit i hand – så hade vi inte alls behövt bära båten särskilt långt. Och vad grinig jag hade blivit om vi hade burit dingen långt in på land – för att sedan upptäcka att vi måste bära den tillbaka.


Den intilliggande ön Brecqhou ägs av de två mediamiljardärerna David och Frederick Barclay, och vi fick höra att de hade ett eget försvarssystem för att hålla inkräktare borta. Så ja – här gäller det att hålla sig borta.


Vi hade också fått veta att man GARANTERAT får se delfiner häromkring. De är alltid där – sa de på Guernsey. Eftersom havet låg spegelblankt gav vi oss ut på delfin-spotting. Men nope. Inte denna gången i alla fall.

Både Magnus och jag fick en chans att utmana våra rädslor – för Magnus är det höjder och branta stup – och för mig mörka, otäcka grottor. Vi hann med båda. Och en fotbollsbesvikelse.

Tiina vid tangenterna

3 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.