17 juni Tavolara

Världens minsta kungadöme

Idag droppade vi ankaret på sand alldeles nära stranden. Vi vet att i Italien och i Kroatien ska man hålla sig 200 m från standen. Ja – och hålla sig borta från Posidonian. Det kan ibland vara knepigt eftersom vikarna ofta är små och båtarna många. Här gjorde vi så som italienarna själva gjorde.

Denna vik domineras av den höga klippan som förde tankarna till Calpe klippan. Nu visade det sig att denna var högre. 565 meter över havet mot Calpes 337. Vi såg ingenstans att man kunde ta sig upp på berget, men när vi googlade såg vi några riktiga äventyrare som gjort det. Huh!

Här – och på Sardinen – gör man insatser för att minska antalet svartråttor. Och just på denna ön ville man nog få bort dem helt då de äter fåglarnas ägg. Hela ön ingår i ett naturreservat. Tavolara är ett populärt mål för dykare.

På andra sidan berget fanns stranden som istället förde tankarna till Ibiza och Formentera. Otroligt fint. Vi promenerade runt på ön och fann den lilla kyrkogården. Det bor en handfull familjer på ön, som en gång var världens minsta kungadöme. The kingdom of Tavolara. Jag tyckte att den lilla biografen var väldigt fin.

Vi har kommit på att det är just dessa platser som vi uppskattar bäst. Nästa morgon var det dags igen för ännu en överfart. Vet inte vad som räknas som överfart, men Magnus och jag kom överens om att det är när man inte ser land hela tiden.

Vi fick fin segling större delen av resan men lite motorgång på slutet. Egentligen ville vi ha mer vind eftersom det var lite dyningar och då är det bättre med lite tryck i seglen.

Resan kändes faktiskt lite – ska vi säga händelselös och enformig ett tag. Inga sköldpaddor, men till slut kom delfinerna. Jag kunde se att det inte var den vanliga sorten – detta var Striped Dolphins. Så gulliga när de lägger sig på sidan och kikar på en.

Dessutom skulle vi ju segla i fullmåne. Men framåt kvällen blev det mulet. Besviken gick jag och lade mig vid nio-tiden för att fyra timmar senare bli varsamt purrad av Magnus och nu var natten magisk (jag vet att jag använder det ordet ofta). Fullmåne och stjärnklart och efter någon timme hade jag delfinbesök igen. Jag såg dem på radarn och förstod inte vad det var.

Det blev ett nästan stressigt nattpass, först de underbara delfinerna – och sedan två kollisionskurser att klura över. Båda gångerna så ändrade de större båtarna kurs. När jag funderade efteråt tänker jag att i alla fall i det ena fallet så borde jag ha ändrat kurs. Men tack snälla kapten på stora båten som såg till att allt gick fint.

Ja – sedan var det en så vacker soluppgång att jag faktiskt lät Magnus sova en timme extra.

Tiina vid tangenterna