Eftersom våra vänner på Aliara och Skuggfaxe hade lite att fixa med – och vi nu var lite trötta på Inverness gick vi före – mot Loch ness. Spännande!

Vi bestämde oss för att svajankra intill Urquhart Castle. Det krävdes 5 ankringsförsök eftersom sjön är så djup. Slussvakten berättade för mig att ingen ens vet hur djup den är – och att den är minst 7 miles. Jag nickade och sa wow – är det sant innan jag förstod att han drev med mig.

Vi kom fram till att bästa sättet att ankra här är att gå ut på djupt vatten och släppa 25 m kätting och sedan backa in till stranden. På så sätt fick vi ankaret på rätt håll. Sedan hoppade Magnus ner i jollen och rodde in en tamp som han knöt fast i ett träd. Funkar!

Jag hade förstås lovat att – Jaa då – jag skulle absolut bada i Loch ness – för vem vill inte det? Men efter alla dessa ankringsförsök var det akut dags för mat. Vidare kunde vi notera att det var 11 grader i vattnet och ja – bäst att behålla jeansen på kallt på land. Så nej – det får bli en annan gång.

Så efter den goda maten och lite vin och när det blivit mörkt – så tände de fasadbelysningen till slottet. Otroligt vackert. Då kändes det plötsligt som en väldigt bra idé att dra på sig flytväst och pannlampa och helt enkelt ro in till land och planka in på slottet.

Jag skrattade gott åt denna busighet och försökte ta fräcka bilder i mörkret. Det var en otrolig känsla att gå omkring alldeles ensam i det upplysta slottet och se lanternorna från vår båt i viken. Precis när vi rodde hemåt igen så släcktes slottet och allting omkring oss blev becksvart.

Tiina vid tangenterna