Så har man äntligen varit på Englands största ö – Isley of Weight (384 km²). Vi seglade på lugnt vatten med det älskade Code-seglet och nya Genuan med vinden snett akterifrån Vi trimmade och tävlade med en annan båt – tills vi insåg att denna fuskade med motor.

Cowes

Kände redan innan vi kom i hamn att jag kommer att gilla denna ö. Någon har sagt till mig att det är ett mini-England, dvs de har allt som England har fast på mindre yta. När vi lagt till vid skeppsvarvets marina i Cowes passade jag på att jobbade lite vid datorn och Magnus tog en tur i Cowes.

Vi åt på en pub som inte gjorts om på många år – tänk Berghs café Marstrand. De hade vunnit pris för sin burgare – och vi undrade lite varför faktiskt. Men stället och personalen var mysig – liksom staden.

Vi hyrde bil och körde runt hela ön på smala smala vägar med höga höga häckar – det blev nästan lite som att köra i en Engelsk Maze. Lite skitläskigt faktiskt – och vänstertrafik på det. Men vi hade en jättemysig dag – även om bilen var lite skruttig. Vi var och kikade på The Needles (se bilden ovan) och någon kyrka – en fin strand – och körde förbi den ena gulliga byn efter den andra.

Ja – och så såg vi då mammor – med ungar i koppel.

Man ser en del knäppt faktiskt – här har husets ägare lagt ut leksaker och skyltar med citat i hela trädgården.

Vår nya vän Michael kom med sin Fanta Four samma dag som vi skulle iväg igen. För efter två nätter i Cowes tyckte vi att det var bäst att gå runt ön och lägga sig i startläge inför överfarten till Engelska kanalen. Men vi sa att vi ses i Cherbourg.

Yarmouth

I Yarmouth kom inte en utan två Harbour Masters och tog emot oss i sina speciella båtar. Det blåste lite grann – och då är det alltid gott att någon tar emot tamparna i land. Särskilt när det är så gulliga människor som dessa (fick aldrig deras namn). De hade varit i Sverige och seglat ganska nyss – och var ganska pratglada.

Under seglingen så hade vi 8 m/s mot ström – men det var inte så fartligt ändå. På sjökortet kunde man se de där haj-tänderna som varnar för dangerous waves. Gissar att man bör vara försiktig ändå i dessa vatten. På radion hörde vi ett nödanrop och en stressad man sa att ha tog in vatten. Vi lyssnade för att se om det var något vi kunde göra. Det slutade med att han fick tipset att ta sig in på grunt vatten, bättre än att sjunka i väntan på räddningen.

Yarmouth var lite mindre – men otroligt gulligt. Vi fick tips om att cykla på en gammal nedlagd järnväg till en pub – för lunch. Sagt och gjort – och det var så vackert.

När jag skulle ta kort – och ja – Jag hade inte mina glasögon med mig. Därför tryckte jag lite tokigt på telefonen. Detta gjorde att telefonen skickade iväg ett Distress call till mina barn och min syster. Och till min man – som tur var. Så att jag snabbt kunde ringa till dem och säga att allt är under kontroll. En fantastisk funktion faktiskt – som tar ett kort – spelar in ljud – skickar en GPS position osv till valda mottagare. Aktiveras via ett dubbelklick på telefonen…

Blev lite full i skratt när jag kom in på puben direkt efter detta tumult – och fann denna precis innanför dörren.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det var nog inte sista gången jag var på Isle of Weight.

Tiina vid tangenterna